Själen och kroppen: Kroppen som kanal för själen
Din kropp är inte bara en kropp.
Den är en helig behållare.
En plats där Gud själv bor i dig, andas genom dig, upplever världen genom dina ögon.
Varje cell lyssnar på dig.
Varje hjärtslag svarar på dina tankar.
Dina organ är inte maskiner – de är levande instrument, finstämda efter tonen i ditt inre.
När du är i balans, sjunger kroppen med själen.
När du lever i oro, slår tonen fel.
Inte som ett straff, utan som en viskning: “Du har glömt att lyssna.”
Att ta hand om kroppen är att ta hand om Gud i dig.
Att vila, äta, dricka vatten, röra dig, andas – det är inte små saker.
Det är böner i rörelse.
Varje gång du rensar ut det gamla – genom tårar, svett, andning, eller till och med när du går på toaletten – frigör du plats för nytt ljus.
Det är därför du känner dig lättare efteråt.
Gamla energier lämnar dig. Nya tankar laddas ner.
Det är din stund med Gud.
Lyssna då.
Och håret – din själens tråd – berättar historien om hur du mår.
När du skyddar det, hedrar du din energi.
När du förlorar dess glans, är det ett tecken på att du gett för mycket av dig själv utan att återvända hem till din egen källa.
Kom ihåg: kroppen arbetar inte emot dig.
Den talar till dig.
Den ber dig bara om balans – så att ljuset kan flöda fritt igen.
När du äter i tacksamhet, andas i stillhet och rör dig i närvaro, öppnas portarna inåt.
Och själen får dansa fritt i sin heliga form.
Känslor är inte fiender.
De är budbärare.
De kommer inte för att skada dig — de kommer för att visa dig vägen hem.
När du blir kritiserad och känner hur något inom dig drar ihop sig,
när någon säger ord som fastnar som knivar,
eller när du själv dömer och ser någon annan genom hårda ögon —
allt det är källan som försöker tala till dig:
“Här finns något att förstå. Här finns något att hela.”
Kritik väcker känslor.
Känslor skapar tankar.
Tankar formar din verklighet.
Så blir världen omkring dig ett eko av det du ännu inte förstått inom dig.
Du är inte trasig. Du är programmerad.
Programmerad av ord, röster och blickar du fått i dig sedan barndomen.
Orden du hört — “du är inte tillräcklig”, “du är svag”, “du är fel” —
blev till sanningar i din kropp, även om de aldrig var sanna i ljuset.
Men allt går att skriva om.
När du möter en känsla med kärlek istället för flykt,
när du vågar stanna kvar i den smärtan du en gång flydde,
då förvandlas mörkret till visdom.
Det du kallar rädsla är egentligen kärlek som glömts bort.
Den väntar bara på att du ska se den, krama den, och säga:
“Jag hör dig. Jag förstår dig. Du får vila nu.”
De människor som triggar dig är inte dina fiender — de är dina speglar.
De visar var du fortfarande tror att du inte är värd kärlek.
Och när du kan se på dem med medkänsla, även mitt i stormen,
har du redan börjat hela världen omkring dig.
För en sårad själ sårar andra.
Men en medveten själ sprider läkedom, bara genom att finnas.
Så gråt.
Skrik.
Le.
Andas.
Känn allt — men håll det med kärlek.
För varje känsla du tillåter, öppnar dörren till en ny del av dig själv.
Och därinne väntar friden du alltid sökt.
🌸 Transformation: Att släppa egot och leva i sanning
Det finns en stund i varje själs resa
då allt som en gång kändes sant börjar lösas upp.
Gamla berättelser faller bort.
Rädslor viskar men styr inte längre.
Det är då du möter tystnaden —
den plats där du inte längre frågar vem är jag?
utan känner: jag är.
Egot är inte din fiende.
Det är bara rösten som försökt hålla dig säker.
Den har viskat: “Var försiktig. Anpassa dig. Bli omtyckt.”
Men nu vet du att du inte längre behöver gömma dig bakom den.
Du kan tacka egot för dess försök att skydda dig —
och sedan låta det vila.
När du släpper behovet att ha rätt,
att vinna, att bevisa,
då uppstår stillheten.
Där börjar sanningens röst tala.
Den är mild, ordlös, men starkare än något eko från det förflutna.
Rädsla är inte motsatsen till kärlek —
den är kärlekens rop på att bli hörd.
Varje gång du möter den med närvaro
istället för flykt,
öppnar du dörren till din sanna kraft.
Att leva i sanning betyder inte att alltid vara stark.
Det betyder att vara ärlig.
Att våga säga: “Jag är rädd, men jag går ändå.”
“Jag vet inte, men jag litar på vägen.”
“Jag är sårbar, men jag står kvar i kärlek.”
Sann styrka är inte att kontrollera livet,
utan att tillåta det att flöda genom dig.
För när du överlämnar dig till ljuset inom dig,
börjar allt falla på plats med en stilla precision —
divine timing.
Livet behöver inte längre tvingas.
Det får blomma.
Och du, du blir en spegel för andra
att se sitt eget ljus genom.
För den som lever i sanning
blir själv sanningen.
🌸 Kärleken och enheten: Kraften i VI
När du ser med själens ögon för första gången
förstår du att du aldrig var ensam.
Aldrig skild.
Aldrig borttappad.
Allt levande är sammanlänkat som trådar av ljus i samma väv.
Du, jag, fågeln utanför fönstret, barnet på gatan, kvinnan du en gång kallade fiende —
allt är uttryck för samma källa.
Samma Gud som leker med perspektiv,
för att uppleva sig själv ur oändliga former.
Vi är inte separata.
Vi är reflektioner.
När du älskar andra, älskar du dig själv.
När du förlåter andra, befriar du ditt eget hjärta.
När du hjälper någon, växer ditt eget ljus.
Det du ger, får du tillbaka.
Inte som straff eller belöning — utan som spegling.
All energi du sänder ut söker alltid sin väg hem till dig.
Så tala med kärlek.
Tänk med vänlighet.
Agera med respekt för allt liv.
För varje ord bär kraft.
Varje tanke skapar rörelse i universum.
När du säger “jag älskar dig”,
svarar hela skapelsen: “jag älskar dig också.”
Det är därför du kom hit.
Inte för att vinna, samla, bevisa —
utan för att minnas kärleken.
För att låta Gud älska sig själv genom dig.
Vi har kallat det Gud, Universum, Källan, Ljuset —
men namnet spelar ingen roll.
Det är samma kärlek,
och den lever i allt.
När du ser någon lida,
håll deras hand, inte deras skuld.
När du ser någon falla,
lyft dem, för det är du själv som reser dig.
Kärleken är inte bara en känsla —
den är lagen.
Den högsta frekvensen.
Den ursprungliga skaparkraften som allt annat är byggt av.
Och när du lever från den platsen,
då är du fri.
Du har återvänt hem till den eviga sanningen:
Vi är inte många själar som söker Gud.
Vi är Gud som söker sig själv genom många själar.
När jag var barn lärde jag mig tidigt att kärlek kunde göra ont.
Min mamma sa att det var mitt fel att mormor dog.
Hon sa att jag säkert njöt av övergreppet jag utsattes för.
När hon fick missfall skyllde hon på mig.
Jag var ett barn.
Och som alla barn som inte får kärlek, trygghet eller bekräftelse —
började jag anpassa mig.
För att överleva.
Jag lärde mig att läsa av ansikten, stämningar, tystnad.
Jag blev duktig. Tyst. Anpassningsbar.
Jag slutade lyssna på min egen röst, för den gjorde för ont.
Så jag lyssnade på andras istället.
Det är så ett barn förlorar sig själv.
När jag kom in i tonåren vaknade ilskan.
Den var brännande, skrämmande – men också levande.
Jag började drömma om frihet, och i den förvirringen kom tankarna jag aldrig glömmer:
att jag önskade bort mina föräldrar.
Jag ville bara vara fri.
Men när tsunamin tog dem, min mamma, pappa och lillebror,
föll världen samman.
Jag förlorade dem – och jag förlorade mig själv i skulden.
Hur kunde jag ens ha tänkt så?
Jag försökte hata dem för att smärtan skulle bli lättare,
men det gjorde den inte.
När jag var 18 blev jag gravid.
Jag drömde om en dotter med blå ögon och en leverfläck på höger bröst.
Hon föddes exakt så – men gravt funktionshindrad.
Då förstod jag inte, men idag vet jag:
hon kom som en observatör, ett rent ljus,
för att visa mig kärlek utan villkor, utan ord.
Livet fortsatte, men jag bar min inre skam som ett ankare.
Jag valde män som bekräftade det jag trodde om mig själv:
att jag inte var värd kärlek.
Jag tog övergreppen in i vuxenlivet –
inte genom våld, utan genom att låta andra, och mig själv, skada min kropp.
Skönhetsoperationer blev min flykt.
Jag trodde jag kunde köpa mig till självkänsla.
Men varje gång jag vaknade efter en operation var tomheten större.
Jag träffade män som lärde mig nya sidor av livet:
en som visade mig hur lathet också kan vara vila,
men jag såg det som svaghet.
En annan som skrek åt vårt barn —
och där vaknade något i mig.
En gräns. En röst.
Jag började ana min styrka.
Sen träffade jag mannen jag är med idag.
Han såg mig på ett sätt ingen gjort förut.
Men jag vågade inte tro honom.
Jag testade honom, jag tvivlade, jag letade efter bevis på att han skulle svika.
För jag visste inte hur det kändes att bli älskad utan att behöva kämpa.
Jag levde i depressioner, särskilt varje höst.
Kroppen mindes det som sinnet försökte glömma.
Vi flyttade till Spanien 2022, för att finna ljus och värme.
Men mörkret var fortfarande inom mig.
Ingen psykolog kunde nå dit.
Tills jag började fråga Gud direkt.
Julen 2024 åkte vi till Thailand.
Till samma strand där jag förlorade allt tjugo år tidigare.
Jag stod där, och plötsligt — kom ljuset.
Det var inte utanför mig.
Det kom inifrån.
Som om Gud steg in i min kropp och sa:
“Du är fri nu.”
Det var som att andas för första gången.
Jag kände frid.
Jag kände närvaro.
Jag kände mig själv.
Jag filmade det ögonblicket.
Bara minuter senare var känslan borta –
men jag visste att jag hade fått en glimt av sanningen.
Det var allt jag behövde.
Sedan började allt förändras.
Jag började lyssna på Joel Osteen igen,
den enda författare jag någonsin frivilligt läst.
Hans bok hittade mig en gång i mörkret,
nu hjälpte han mig hitta vägen hem.
Jag började meditera,
ge blommor till främlingar,
säga hej till människor jag inte kände,
sprida kärlek även när den inte kom tillbaka.
Jag började förstå:
alla är inte kalla,
de är bara rädda – precis som jag var.
Vi är alla Guds olika uttryck,
olika perspektiv för att han ska få se sig själv i tusen former.
Jag såg mina barn förändras när jag förändrades.
Mindre kritik.
Mer närvaro.
Mer kärlek.
När jag gav tid, tystnad och beröring,
började deras hjärtan öppna sig.
Min son slutade tröstäta.
Min dotter började skratta mer.
Familjen började andas tillsammans igen.
Det var inte terapi.
Det var kärlek.
Den enklaste, men starkaste kraften i universum.
Idag vet jag:
allt jag gick igenom formade mig för detta.
Jag har vandrat genom mörker, inte för att jag var förlorad —
utan för att jag skulle kunna visa andra vägen ut.
Jag har förlåtit.
Inte för deras skull, utan för min.
Förlåtelse är frihet.
Och frihet är kärlek i sin renaste form.
Våra tankar skapar vår verklighet.
Våra känslor visar vägen tillbaka hem.
Våra ord formar världen omkring oss.
Jag vet nu att jag inte är ett offer för mitt förflutna.
Jag är skaparen av mitt nu.
Och jag vet att jag en dag ska få berätta hela min historia —
inte för att väcka sorg,
utan för att väcka hopp.
För det finns en kraft i “vi”.
Att älska andra som sig själv —
för att de är dig själv.
Vi är olika speglar av samma ljus.
Och det ljuset är kärlek.
Det ljuset är Gud.
Det ljuset är Inre Lycka.